På planet till Beirut sitter jag med min fästmö Charlotte och mina två äldsta barn Arvid och Cornelia. Vi ska åka skidor, bada och kolla världens äldsta kultursamhällen – samtidigt!

En gång var Beirut en metropol – Medelhavets Paris. En casinostad, full av lyx och flärd. Men sen kom krigen. Det har varit krig i Libanon så länge jag kan minnas. Ändå åker folk dit så fort bomberna glesas ut tillräckligt mycket för att man inte ska riskera att få dem i huvudet vart man än går. Beirut är nämligen fortfarande en mycket speciell stad. Alldeles bortsett från att man faktiskt kan åka skidor och bada i havet på samma dag. Staden lockar många, för mycket av stämningen från det glada sextiotalet finns kvar trots åratal av bomber. Så när det senast exploderade i Libanon kryllade landet av svenska medborgare. 8 000 människor var fast i en värld de antingen lämnat bakom sig eller som de aningslöst turistat sig in i.

Man kan tycka att alla de människor som då åkte till Libanon skulle ha haft en liten tanke om att detta kunde ske. Man kan tycka att de kunde tagit ansvar för att se till att de vid några eventualiteter skulle kunna ta sig hem. Man kan tycka att de skulle varit oerhört tacksamma över att staten Sverige faktiskt lyckades skicka hem dem hela bunten inom loppet av en vecka. Att de dessutom gjorde det utan att kräva sina medborgare på pengar.

Men trots den enorma effektivitet som svenska UD uppvisade sommaren 2006 när de, helt utan krav skeppade hem sina svenska ”barn” så grinade folket om hur hemskt det varit:

”Vi blev hemskickade på en bananbåt!” och ”Vi fick inte möjlighet att handla på tax-free!”, var några av de indignerade omdömen som insatsen fick. Så går det när myndigheterna tar hand om sina invånare som en överbeskyddande mamma vadderar sina ungar. Enligt World Value Studies är Sverige världens mest annorlunda land. Vi är minst traditionsbundna, minst auktoritetsbundna och minst religiösa i världen. Om man mätte tacksamhet och ödmjukhet skulle vi sannolikt hamna på samma del av listan.

Så härmed tackar jag nu UD å den svenska befolkningens vägnar för den synnerligen briljanta och effektiva, men i ärlighetens namn väl generösa räddningen av svenska strandsatta turister i Libanon 2006. Och jag lovar att ta mig hem på egen hand med min familj om bomberna åter skulle börja smälla i Beirut.

Det har varit kaos i Sverige i vinter. Snön har vällt ner i flera månader. Och det är uppenbart att snö är farligt. Varningarna snöar över oss. Man bör passa sig på trottoarer och se sig för så det inte faller istappar i huvudet. Och fastighetsägarna ålägges att skyndsamt skotta bort all snö från taken. I annat fall kan de hållas ansvariga för eventuella skador. Fotgängarna tvingas ut i gatorna där bilar sladdar runt i modden.

Och går man på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm bör man vara extra försiktig när myndigheternas lagstiftning om takskötsel tvingar ut en i gatan, för där har något ljushuvud bestämt att bilarna inte får köra med dubbade däck. Nu väntar vi bara på kontroller och däckbyten i varje gathörn på Södermalm.

Men inte nog med det. Hela befolkningen letar syndabockar när tak rasar in till följd av snömassorna. Och när tågväxlar går sönder till följd av isbildning så ropar medborgarna på ansvarsutkrävande. SJ:s chefer kallas till regeringen för att ”förklara sig”. För det är väl inte acceptabelt att kollektivtrafiken brakar samman av lite snö…

Hela välfärdsstaten är i gungning efter att staten Titanic har brakat in ett isberg. Hur kan man privatisera snöröjningen, frågar sig massorna. Det måste ju vara det som är felet. Så går det när man lejer ut offentliga angelägenheter på pengasugna charlataner.

Men förlåt en gammal stofil. Kan man verkligen förbereda sig på den vintern som varit utan att kasta pengar i sjön alla de andra år som inte ser ut som årets vinter? Det skulle ju innebära att man de senaste tjugo åren skulle haft en överkapacitet för snöröjning som skulle kostat skattebetalare miljardbelopp. Duger det inte att vi trots allt kommer fram hyggligt bra, mitt i det värsta snökaos Sverige sett på minst tjugo år?

Det är märkligt hur människor fungerar. Någon ska alltid hållas ansvarig, även för naturens gång. Är det inte Lars Danielssons fel att det kom en tsunami i östra Asien, så är det åtminstone regeringens fel att det snöar. Ett fel de inte vill kännas vid (av förklarliga skäl). Alltså skyller de vintern på SJ. Och SJ skyller på Banverket som i sin tur klagar på utrustningen.

Så förmodligen kommer vi inom en snar framtid se ”Lagen om snöröjning” som sannolikt kommer att kräva att 10 % av BNP ska gå till kommande vinterkaos. Det är pengar vi då bör ta från sjukvård, omsorg och skola. För inte kan vi acceptera att vi en gång vart tjugonde år kommer två timmar försent till jobbet.

Hur kommer det sig att man reagerar så olika när man känner lukten av svett? När jag för ett tag sedan var ute på restaurang satt jag och pratade med en lindrigt nykter kille. Han babblade oavbrutet om samma sak och det kunde mina öron i och för sig hantera. Värre var det för min näsa. En sur stank, frånstötande in i sitt innersta väsen slog emot mig varje gång jag närmade mig honom. En manöver jag tyvärr var tvungen att göra ganska ofta eftersom stället var högljutt. Mannen var dessutom ganska aggressiv och för varje irriterat utfall slog stanken mot mig så jag var tvungen att rygga. Det är svårt att vara vänlig när någon luktar fientlig svett och min enda reaktion var att jag ville avsluta diskussionen. Och ändå är jag van att prata med människor som faktiskt grubblar och ältar samma sak. Det är normalt sett inget jag stör mig på.

När jag funderade över min reaktion slog det mig att det handlade om revir. Min instinkt sa mig att den fulle mannen stank strid. Alltså bäst för mig att dra mig ur, retirera och avleda. Eller stanna och slåss. Ett alternativ som civilisationen med rätta förbjuder.

Problemet var att han inte lät mig gå. Jag satt där i hans svett och höll på att kräkas medan jag fortsatt försökte vara vänlig. Men det spelade ingen roll vad jag sa för svettmannen ville bråka. Inte i ord så mycket, han ursäktade sig flera gånger och kom in på andra mindre svettframkallande samtalsämnen, bara för att gång på gång falla tillbaka i sin irritation. Och så kom stanken igen. Det var som om hela hans kropp var på krigsstigen. Mot svettkörtlarna står sig civilisationen slätt.

När jag tänkte på den där händelsen slog det mig än en gång att jag faktiskt aldrig någonsin reagerat positivt på lukten av någon svettig man (om man bortser glädjen när man ser en lagkamrat i fotboll göra något bra, men då har man inte tid att lukta). I bästa fall är jag neutralt inställd till manlig svett, men oftast ger det mig signal att förbereda mig för strid. En äcklig illaluktande batalj på liv och död.

Annat är det med kvinnlig svett. Många av mina mest sensuella tankar är intimt sammankopplade med luktminnet av svett. En sexig närmast berusande lukt som gör mig biologiskt beredd på helt andra saker än att slåss.

Så till och med på minsta körtelnivå är män och kvinnor olika. Alldeles oavsett att vi ser olika ut, har olika sätt att resonera och att alla våra inre organ i olika hög grad är skapta olika. Så varför fortsätter folk att insistera i sin föreställning om att vi skulle vara lika. Jag tror det beror på att de blandar ihop lika värde med lika sak. Och även om det ändå är uppenbart att skillnader mellan män och kvinnor faktiskt till en mycket stor del är helt biologiskt styrt så vägrar de erkänna det. För i deras värld måste man vara samma för att ha samma värde.

Det är sorgligt och grunden för varför man inte, istället för att vilja kämpa för mäns och kvinnors respektive rätt att vara just män och kvinnor, försöker skapa en enkönad människa. Det är också grunden till att man istället för att erkänna olikheter och ändå betrakta de olika könen som jämställda, måste hitta på fåniga sociala konstruktioner som innebär att små pojkar som bara vill leka med bilar från sitt första levnadsår måste leka med dockor de inte vill ha (och tvärtom). Det är i den sortens jämställdhetshets som man börjar kränka varandra och betrakta det ena könets naturliga tillvägagångssätt som bättre än det andras.

Om man istället tittar sig omkring och ser de uppenbara skillnaderna från förlossningen och framåt så kan man arbeta med jämställdhet utifrån den verkliga världen. Och där finns massor att göra för männen har under alldeles för lång tid förtryckt kvinnor. Ska vi ändra på det kan vi inte blunda för de biologiska skillnaderna.

Sverige befinner sig i krig! Hur ska man annars förklara de synnerligen anmärkningsvärda säkerhetsregler som man infört överallt? Men svenskar är tåliga. Vi märker inte ens att vi lever i undantagstillstånd.

Det finns så många saker som svenska folket vant sig vid att göra ”bara för säkerhets skull” att vi inte ens funderar över varför längre. Med en kultur som har blivit världsberömd för sitt säkerhetstänkande är det i sig inte så konstigt att folk accepterar att dagisen sätter på hjälmar på barnen när de cyklar trehjuling på gården eller förbjuder barnen att springa omkring som det är på ett dagis jag hört berättas om.

Så när vi sen importerar direktiv från EU om att inte låta våra barn baka bullar på dagis blir man ju inte direkt förvånad.

Vi låter oss nöja med att skolorna förbjuder våra barn att ha snöbollskrig eller att cykla själva före 11 års ålder. Vi accepterar säkerhetsbälten och barnvagnsförbud i trapphus. Vi installerar bakåtvända bilbarnstolar trots att barnen kräks så fort bilen går igång eftersom de inte ser ut.

Den överdrivna försiktigheten med våra barn och med oss själva har skapat och skapar fortsatta problem för befolkningen. Men så länge vi lever isolerade i vår lilla skyddade verkstad någonstans i utkanten av Europa kan vi ju få hålla på och låtsas att vi kommer att vara odödliga om vi bara skyddar oss från allt. Även om det innebär att vi måste finna oss i regler och förordningar som mest liknar säkerhetsmässiga undantagslagar.

Själv tycker jag att det har gått alldeles för långt. Och ändå är alla dessa mer eller mindre idiotiska försiktigheter, dessa avarter av en alltför vadderad värld, en mild västanfläkt jämfört med vad som gäller på flyget. Det är när man kommer in på en flygplats som man förstår att vi ju inte alls lever i en liten bubbla. Vi befinner oss i krig! Har ni inte märkt det?

Frågan är vad man egentligen får ta med sig på ett flygplan. Vi tvingas plasta in all medhavd vätska i en påse. Ingen behållare får innehålla mer än 100 ml. Livsfarliga vapen som t ex matbestick beslagtas omedelbart. Allting som är vassare än ett pappersark konfiskeras. Datorer genomlyses separat. Livremmar och skor måste av genom kontrollen. Allt för att vi ska känna oss säkra.

Men hur farligt är det att flyga egentligen? Hur vanligt är det med flygplanskapningar och terrorbombningar? Om man läser tidningarna tycks det ju hända hela tiden (eller i alla fall hände det en gång den 11 september 2001). I själva verket är det mer sannolikt att man ska vinna på lotto än att man någonsin under sin livstid ska råka ut för vilken flygolycka som helst. Och flygplanskapningar är en av de ovanligaste orsakerna till varför flygplan störtar.

Så var går då gränsen för det undantagstillstånd som råder i luftrummet? Blir det tändarförbud när någon terrorist bestämt sig för att sätta fyr på ett flygplanssäte? Kommer det då också leda till ett generellt pappersförbud? Eller kommer taxfreeförsäljningen upphöra helt när någon slår sönder en spritflaska och använder som vapen?

För det konstigaste av allt är inkonsekvensen i förbuden. Man beslagtar en 200 millilitersburk hudkräm inköpt på Åhléns, men tillåter en liter Famous Grouse inköpt på flygplatsen. Det påminner mig om när en väninna för några år sedan skulle åka flyg. Hon tänkte dricka vin på planet och hade därför med sig en korkskruv i handbagaget. Det blev ett himla liv och det livsfarliga vapnet beslagtogs direkt. Men inte brydde hon sig om det. Glad i hågen gick hon till närmaste tax free-butik. Och det första hon köpte var - en korkskruv.