Varför blir man psykiskt sjuk? Det är en fråga man debatterat inom psykiatrin sedan åtminstone hundra år. Det är få frågor som kan föranleda så mycket ilska som just denna. Människor har genom åren varit villiga att ta både ära och heder av varandra för att de haft motstridiga uppfattningar i denna fråga.

Det är märkligt. Motsvarande skulle aldrig hända om det gällde någon kroppssjukdom. Tänk er debatter i teve där folk bråkar offentligt om huruvida det är bäst att behandla reumatism med kortison eller cellgifter.

Eller tänk er att en konststudent gjorde en installation där hon låtsades ha fått en blindtarmsinflammation. Något som hon mycket enkelt hade kunnat göra. Hon hade låtsats ha ont i magen och skrikit till varje gång doktorn tryckt på rätt plats. En installation som skulle debatterats under en hel vår och som skulle ha visat hur maktlös man är när man har ont i magen.

En av poängerna med installationen skulle ju kunna vara att visa hur den som inte har den verbala förmågan blir opererad i onödan, så om hon kombinerade sitt konstverk med ett ovårdat yttre kunde hon ju driva tesen att etablissemanget tog bort en helt frisk blindtarm.

Hela verket kunde då vara ett inlägg i debatten om vilket klassamhälle vi lever i. Men det lär vi aldrig få se. Istället ”lär” vi oss i den offentliga debatten om hur självklart det är att psykisk sjukdom inte existerar annat än som en produkt av brister i samhället. Vi får veta att de hårt arbetande människor som vigt sitt liv åt att försöka hjälpa personer som mår psykiskt dåligt egentligen är maktfullkomliga översittare som berövar sina medmänniskor sin frihet. Inte för att hjälpa utan för att plåga.

Hela grunden bakom den föreställningen handlar till stor del om att psykiatri är klassat som någonting annat än andra medicinska verksamheter. Så när medborgarna drabbas av en sjukdom i hjärnan (för övrigt vårt överlägset mest komplicerade organ och alltså det där det är mest sannolikt att något inte fungerar som det ska) så ”vet” folk att det egentligen bara beror på underliggande maktstrukturer och klassamhället.

Det är den typen av föreställningar som gör att psykiatrin aldrig kan göra rätt. När man lägger in en person och försöker hantera en situation så beror det på maktmissbruk. När man å andra sidan gör bedömningen att det inte behövs en inläggning och patienten sedan gör något som ingen utom en spågumma hade kunnat förutse så beror det också på psykiatrins tillkortakommanden.

Därför är det inte heller konstigt att det också blir debatt när en våldsverkare blir nekad inläggning. Trots att hans enda motiv för att vilja ha psykiatrisk hjälp är att han saknar bostad. Det är väl självklart att psykiatrin ska bidra med bostäder till medborgarna. Man mår ju dåligt om man inte har någonstans att bo heter det. Och då blir man ju per automatik psykiskt sjuk. Inte konstigt att man då går ut på stan och försöker slå ihjäl någon förbipasserande. Det är ju för att psykiatrin inte vill hjälpa till.

Så går det när man devalverar psykisk sjukdom och bara tror att det enorma lidande som många av våra medmänniskor har till följd av det enbart beror på klass, sociala faktorer och dolda maktstrukturer.

Jag har fyra barn. Mitt tredje barn Ella befinner sig i Astrid Lindgrenåldern (hon är alltså fem år gammal). Hennes storasyskon har just lämnat den tiden. Det innebär att jag de senaste tio åren plöjt igenom i stort sett varje film om Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Madicken och Lotta på Bråkmakargatan som någonsin har gjorts.

När man ser alla dessa mer eller mindre fantastiska filmer från en svunnen tid slås man av att tiden faktiskt går. Inte för att filmerna (med vissa undantag) är antikverade på något sätt, men de illustrerar den tydliga förändringen som skett i vår syn på barnuppfostran och hur vi ska förhålla oss till faror.

Man kan för det första fråga sig om det idag skulle vara möjligt att spela in den film om Madicken som gjordes så sent som på 1980-talet. Den osunda rädslan för det lilla fåtal perverterade män som kallas pedofiler har gjort många av scenerna i Madicken suspekta. När hon och Lisabet vaknar på morgonen tar de av sig sina nattkläder framför kameran och sätter på sig för dagen. En för tiden harmlös scen. Men i pedofilskräckens tidevarv kommer åtminstone jag på mig själv med att närmast sätta tevegodiset i vrångstrupen när barnen klär av sig nakna. Är det inte olagligt att visa nakna barn?

Så sjukt har det blivit att det mest naturliga blivit konstigt. Och orsaken är en överdriven rädsla. När man sen tittar på Lotta på Bråkmakargatan och konstaterar att barnen åker utanpå familjens lilla Volkswagen och att de hoppar och studsar i den öppna bilen när de är på utflykt så blir man ju rent matt. Vilka oansvariga föräldrar! Barnen ska ju sitta på en dyna och vara ordentligt fastspända.

Och vad ska försiktighetsmoralisterna säga om Emil i Lönneberga! Han hissar upp sin lillasyster i en flaggstång. Och visst blir hans pappa arg, men han får knappast en lektion i att det skulle vara farligt. Och inte är det någon som tillrättavisar Lotta på Bråkmakargatan när hon skrattar åt att hennes storebror nästan drunknat. Ingen sätter upp stängsel på taket varifrån Madicken hoppat. Och Pippi Långstrump har ju inte ens varken mamma eller pappa. Snacka om att leva farligt…

I förra veckan kunde man i Dagens Nyheter läsa att man i Motala kommun bestämt sig för att förbjuda tennisspelande på kvällar och helger. Motivet för detta var att man fann det vara hälsovådligt för grannarna. Ett mycket intressant beslut.

Det finns ju fortfarande de som anser att min diagnos på Sverige (och många andra länder i västvärlden) är fel. Att det inte finns något som man kan kalla för ”Det Nationella Paniksyndromet”. Att jag bara är ute och fiskar i grumligt vatten och att de egentliga problemen för oss svenskar är att allt bara blir farligare, mer stressigt och att vi lever i ett alltmer orättvist och osolidariskt land. Att det är de hårda och cyniska människorna som styr på de svagas bekostnad. Och att det är bra att politiker lägger sig i alla de faror som vi utsätts för och verkligen sätter stopp för dem!

Som tennisspelande till exempel. Det förstår ju vilken idiot som helst att tennisspelande är skadligt. Så varför envisas den där Eberhard med att förlöjliga sådana här viktiga beslut? För det första är ju tennis en klassisk överklassport. Alltså är det ju redan från början orättvist att vissa människor kan ägna sig åt sådana extravaganser. Lika bra att sätta stopp för det redan av det enkla skälet.

Och så har vi ju det där med bollarna. Fattar ni hur fort en sån där boll kan smashas iväg? Den kan ju hamna i huvudet på alla cyklande tonåringar som är på väg till den lokala kiosken för att ägna sig åt det enda nöjet vi svenskar i mindre städer har – äta en varm korv och hänga. För övrigt ett sant svenskt kulturnöje som stimuleras av extremt krångliga regler för att starta andra etablissemang. Tänk om man hade förenklat regler för krogar. Då skulle vi ha den förfärliga situationen som man ser i länderna runt om i Europa. De har ju minst en krog per by på cirka 100 invånare. Och de går ju ut och äter på riktiga restauranger även i småbyar. Sånt vill vi inte ha.

Faktum är att vi inte vill ha människor ute på kvällarna överhuvudtaget. De kan ju börja bråka. Och genom att man tillåter folk att spela tennis så motverkar man ju det sanna svenska folknöjet att sitta hemma och titta på teve. Det kan ju leda till att man måste lägga ner På Spåret och andra viktiga program. Och det kan ju motverka fetma. Om man gör det så kommer säkert fler människor att bli anorektiska. Det vet man ju att överklassen är…

Och det där är ju bara början på alla problem som tennisen skapar. Folk kan ju få ont i ryggen och sen upptäcka att vi i världens bästa land har oacceptabelt långa vårdköer. Och sen försöker de säkert skaffa privat vård för att komma till rätta med problemet – de är ju trots allt tennisspelare (= osolidariska människor som per definition försöker tränga sig före i köer). Och tänk då om vi får en situation som i andra länder där de faktiskt har den avarten av system. Tänk om man till exempel kan få röntgat sin brutna tumme och få behandling på 40 minuter som när jag var i Österrike? Nån kan ju på det sättet bli miljonär på att vara effektiv och göra ett bra jobb. Fruktansvärt osolidariskt.

Och så var det ju det där med ljuden. Detta eviga stönande har Motalas ledning klassat som hälsovådligt. För det första är det ju högljutt. Folk kan säkert få allvarliga hörselskador. Det är ju säkert uppe i decibeltal som nästan motsvarar en normal viskning när man bor i husen bredvid. Viskningar är ju verkligen inte bra. Det har vi lärt oss sen barnsben. Det är fult att viska, eller hur.

Men det värsta av allt. Stönanden låter ju nästan som sex… Vilket sabla snusk de håller på med de där överklasstwittarna. Likabra att förbjuda eländet. Hälsovådligt var det sa Kling. Hälsovådligt sa Klang.

Sverige är världens mest annorlunda land. Det är vi som är konstiga. Landet lagom finns inte. Åtminstone ligger det inte här. Enligt World Value Studies är Sverige världens minst traditionsbundna land, vi är världens minst auktoritetsbundna land och världens minst religiösa land.

Vi är också världens mest självförverkligande land. Ett land av självupptagna rättighetssökande egoister alltså? Där man endast får ha uppfattningen att vi alla är likadana för att man ska kunna ingå i mittfåran. Jag läste att skillnaderna mellan de svenska höger- och vänsterpartiernas uppfattning om anslag till offentliga finanser ligger på 3 %. Enligt samma person skulle en tysk statsvetare säga att vi i Sverige väljer mellan sju varianter av socialliberala partier.

En av läsarna här på bloggen liknade Sverige vid en sekt. Vi har samma politiska åsikter vilket leder till att folk med annorlunda uppfattning som internationellt sett skulle klassas som nyanserade och i mittfåran ofta pekas ut som extremister. Detta drabbade folkpartisten Per Ström när han försiktigt påpekade att män och kvinnor inte i alla avseenden är biologiskt lika.

Han skrev för några månader sedan en krönika i Expressen där han därför tackade tokan Anna Anka för att hon genom sina extrema åsikter plötsligt hade placerat hans nyanserade uppfattning där den hör hemma, nämligen i mitten. För genom att hon visade vad som är extremt så förstod kanske några fler att mitten inte ligger ute på ena ytterkanten vilket vi i sekten Sverige ofta fått för oss.

Jag känner igen mig i mycket av vad Per Ström skrev. Många gånger har jag, när jag skrivit utifrån en mittposition, fått pådyvlat mig extrema åsikter. Senast var när en av läsarna reagerade på förra veckans krönika med orden ”Nu tycker jag att Eberhard börjar bli läskig på riktigt”. Vad han ansåg vara läskigt i min tolkning av ett reellt problem gick han inte in på. Och för mig är det fullkomligt obegripligt (och lite läskigt) hur man kan reagera så på att jag skrev att vi inte ska lura våra barn att tro att alla är likadana från födseln och alltså kan bli vad som helst. Detta trots att alla vetenskapliga studier talar starkt mot att människor föds som ”oskrivna blad” och den undersökning som krönikan handlade om visade ett reellt problem med att vi slutat uppfostra våra barn.

Att lura i befolkningen att vi är lika från början är obehagligt. Däremot måste vi hantera det faktum att vi inte är lika på ett schysst sätt. Vi bör alltså ha ett samhälle där man tar hand om de svaga, men samtidigt försöker få de som har talang för något att blomstra. Ett samhälle där alla har samma möjlighet utefter sina förutsättningar, men där vi inte lurar våra barn att de kan något som de inte någonsin kommer att lära sig. Ett samhälle där vi inte lämnar barnen i sticket genom att inte ta vårt vuxenansvar. Om det är en ”läskig” uppfattning som skulle placera mig i extremistfacket kanske någon vänlig själ kan berätta för mig vad en nyanserad uppfattning i sekten Sverige skulle vara.