Här är jag, er nye bloggare |
| Av David Eberhard |
| 2009-12-01 00:00 |
 Jag heter David Eberhard. Jag har arbetat i stort sett hela mitt vuxna liv på psykakuten.Jag började 1986 som vikarierande mentalskötare. Under min utbildning arbetade jag på Sahlgrenskas sjukhus psykakut som sjuksköterska. Och sen mitten på 1990-talet har jag fram till nyligen arbetat på S:t Görans psykakut i centrala Stockholm. De senaste fem åren som chef. Förutom mitt ordinarie arbete som psykiater har jag ägnat åtskilliga nätter åt att skriva böcker. 2006 kom ”I trygghetsnarkomanernas land” där jag definierade ett kollektivt tillstånd som jag kallar för ”Det nationella paniksyndromet”. Ett tillstånd som jag menar drabbat många länder i västvärlden idag. Ett tillstånd som präglas av panik inför nästan farliga saker och som gör att länder börjar lagstifta bort allt som är det minsta osäkert. Men också ett tillstånd som präglas av agorafobi (precis som paniksyndrom för individen). En agorafobi som yttrar sig som undvikandebeteende och konflikträdsla samt en tendens att blanda ihop kravlöshet med snällhet. Många har känt igen sig i min beskrivning. Boken har sålt i närmare 60000 exemplar och fortsätter att generera ett stort intresse. När jag våren 2009 kom ut med uppföljaren ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” blev jag däremot starkare ifrågasatt. Det är väl okej att hävda att den moderna människan söker alldeles för mycket trygghet. Men att, som jag gör i min nya bok, dessutom hävda att vi söker alldeles för mycket rättvisa och att det dessutom är kopplat till politiskt korrekta föreställningar om människors likhet istället för jämlikhet; det visade sig vara för mycket för en del inom kultureliten. Har man dessutom offentligt gått ut och bett att en konststudent ska klippa sig och skaffa sig ett jobb istället för att fejka psykoser på en psykakut så har man definierat sig själv som en lättkränkt kulturkonservativ drummel. Och här är jag. Er nye bloggare. |
Jag väntar tålmodigt på nästa bok!
Vore rektor på konstfack man för sin hatt, skulle han självfallet betala böterna omedelbart.
Om inte annat för att stoppa media från att vältra sig i kronrullningen för Anna Odell, och intervjua varje givare som nu plötsligt har blivit kompis med konstnären. För konstfack och andra hård arbetande unga konstnärer, är det tråkigt att saken har fått så mycket uppmärksamhet. Genom att gömma sig bakom en kändisadvokat och smita från konsekvenserna har hon skadat konsten och trampat på sina medelever.
Att i sitt försvar jämföra sig med journalister är så dumt att vi knappast har ord för det.
En privat konstnär som har utnyttjat människor i sin yrkesroll och förnärmat dom i deras yrkesstolthet för egen vinnings skuld, borde fått ett högre straff.
Psykvården har varit ett trist kapitel i Sverige allt för länge. En hård bantning av psykvården som har pågått i över tjugo år. Lyckopiller har spridit sig en katolsk bikt, och gett politiker och samhällsplanerare en ursäkt att skära ned. Den mest ärliga i hela denna sak är du, David Eberhard, som med en torr, sarkastisk ton beskrev Anna Odells projekt så här:
”Klipp dig och skaffa ett jobb, och... varför inte ta jobb på cirkus, det är där clownar jobbar...”
När du efteråt får tillfället att vika sig eller ta tillbaks det du sa, berömmer du sig själv istället, för sitt utlåtande. Det är berömvärd i denna mediavärld av kappvändere och dansande pudlar.
Vilka ständiga kompromisser Eberhard har fått leva med som anställd i den nedgångna psykvården har vi inte svårt att föreställa oss. Då han avgick från sin post en månad efter incidenten med Anna Odell, sa han; ”det är bäst att ge sig när man är på toppen”
Det är lysande satir.
Underbart att du börjat blogga så att man kan ta del av dina friska och sunda värderingar!!
Jag ser redan fram emot nästa blogginlägg. Jag undrar också om det kommer fler böcker?